Jag föddes med underbett och märkte inte av det när jag var liten. När jag blev äldre så blev underbettet större och jag började må dåligt över det. Jag visste inte att det var något som man kunde operera bort. Jag tror jag gick i nian första gången min tandläkare föreslog att jag skulle genomgå en käkoperation. Jag var helt emot det då även om jag mådde dåligt över underbettet. Jag tyckte att det var fel att ändra på något som jag föddes med. Jag fick förfrågan en eller två gånger till efter det, men jag nekade igen. Ungefär två veckor innan jag fyllde 18 hörde de av sig en sista gång för att vara säkra. (Efter man fyllt 18 kostar det) Den gången tackade jag ja. Mitt underbett hade blivit värre och jag mådde inte alls bra. Då drog processen igång. Visdomständerna opererades bort och jag hade tandställning i lite mer än ett år. 

 

Innan
Dagen jag fick ett datum för operationen var helt underbar. Jag räknade ner dagarna och såg fram emot det så mycket. Jag tror att det var min inställning till operationen gjorde att det gick så himla bra under och efter operationen. Jag var väldigt positiv och såg det som en rolig sak istället för att vara rädd. Självklart var det läskigt, men jag försökte vända det till något positivt.

 

Dagen innan operationen åt jag pizza och massa godsaker. Dels för att jag inte skulle kunna äta på länge och dels för att man inte får äta något efter en viss tid dagen innan. När dagen var kommen åkte vi in till sjukhuset (USÖ) tidigt på morgonen. Mamma följde med mig dit. Jag fick ge lite blod ifall det skulle behövas under operationen och så fick jag sätta på mig de fina operationskläderna. Efter nån timme körde de upp mig till operationssalen och jag fick lägga mig på det kalla äckliga operationsbordet. De ställde lite frågor sen sprutade dom in någonting i armen på mig. Efter det sa dom "nu kommer du snart bli lite yr". Efter det kommer jag inte ihåg mer.